Entreprenörsstudenten

Jag är i extas! För en vecka sedan fick jag en idé som fick mig att prioritera bort mycket i min vardag - och imorn blir den till verklighet! Jag fick uppleva det som alla entreprenörer pratar om när de berättar hur de ser möjligheter och känner kraften att förverkliga sina idéer.

Entreprenörskap är vad min julkalender ska handla om. Ett uttjatat begrepp enligt många, även enligt mig. Men vad är då egentligen entreprenörskap och vilka egenskaper bör en entreprenör besitta? Vad driver entreprenören? Är affärsidén eller människan det viktiga? Måste man driva företag för att vara entreprenör? OCH kan alla vara entreprenörer? Detta är vad mina gästbloggare ska ge sin åsikt om.

Julkalendern handlar också om drivkraften som får oss att göra det vi gör. Drivkraften som kan komma av många saker; ett brinnande intresse, självförverkligande eller kamp för överlevnad. För mig kommer drivkraften av inspiration och främst inspiratörer. I jakten på gästbloggare gav jag mig på mina främsta inspiratörer och samtliga av dessa, åtminstone 95%, tackade ja till att dela med sig av sina berättelser här i december. Gästbloggarna kommer från olika bakgrunder och är alla drivna entreprenörer i sin vardag. Min största inspiratör i livet, som får mig att vilja göra det jag gör, hoppas jag kunna presentera under lucka 24.

Så, det här är min julklapp till er - gammal som ung runtom i Sverige. Till ungdomarna i Bollnäs, studenterna i Växjö, stressade arbetare i storstäderna, skåningar, norrlänningar och alla däremellan. Jag hoppas alla kommer kunna likna sig vid någon samt inspireras av alla!

Imorgon öppnar vi lucka 1!

Tack alla som ställer upp, det här kommer bli grymt!

God jul och entreprenöriell kärlek till er alla!

PS. Jag uppdaterade min “om” sida ifall ni vill veta mer om mig. DS.

Jag gör ett nytt försök med twitter så registrera dig och lägg till mig!

Medan ni ändå är igång kan ni lägga till mig på facebook och Linked-in också, fullständig övervakning.

Visst syns det att jag aldrig skriver något för hand?

Nu var det ett tag sedan jag skrev något här eftersom jag roat mig med att sy ihop den Entreprenöriella Julkalendern till er, vaccinerat mig (vilket bidragit till att jag inte alls mår bra just nu, men hellre hängig en dag än sjuk i flera veckor), varit på vinprovning och självfalllet skött mina dagliga studier. Jag har därför en hel del jag skulle vilja ta upp, mitt försök att kombinera dessa ledde till ämnet “äkthet” - Äkthet i personliga relationer och äkthet i företagsmässiga relationer, vilket kan vara både skrämmande och givande.

Det första jag fick höra när jag satte min fot på universitetet var “Du måste nätverka, vara överallt för kontakter är allt”. Ganska ovant för en liten tjej som mig från Hälsingland som inte var van vid tillställingar av den typen. Jag skulle inte vilja påstå att jag någon expert nu heller, för jag har ännu inte än förstått vad de pratar om eller hur man inleder ett samtal med en person man egentligen inte har mycket gemensamt med. Jag pratar med de personer jag tycker är intressanta, om saker jag brinner för. Oäkta har aldrig varit min grej, jag kan inte mycket om mycket eller lite om mycket därför kan jag inte heller låtsas konversera om ämnen som inte berör mig. Visserligen begränsar detta mig mycket, men de relationer jag har/skapar är äkta och ärliga. Än så länge har jag inte lidit av det, snarare tvärtom. Men vi får se hur bra det går när jag tar examen..

Äkthet och transparens är något som även börjar bli viktigare för företag, det har jag även diskuterat här förr. Jag fick nyss höra ett exempel på var problemet ligger, det är nämligen inte företagen och dess styrelsers ovilja att ge sig in i de sociala mediernas värld. På skoj hjälpte jag för ett företag med att upprätta en plan för hur de skulle kunna arbeta med sociala medier, utan tanke på att de faktiskt skulle nappa på det. Detta förslag hade tydligen tagits upp på deras styrelsemöte där styrelsen diskuterat sin önskan att bli mer aktiva i arbetet med digitala medier, men på detta möte medverkade även deras reklambyrå som argumenterade för hur lönlöst det var att arbeta med detta. Själva gör de trycksaker av hög kvalitet.

Jag förstår deras oro, de kan inte tjäna pengar på detta. Men deras ointresse gör att de motsätter sig möjligheterna mixen medför - deras nöjda kund kan sprida deras goda rykte vidare. Det medför också risker, företaget blir synligt för andra aktörer, kunskapen om företagets verksamhet ökar och företaget blir äkta. Det ställer ännu högre krav på reklambyrån att faktiskt anpassa sig efter företagets identitet och kultur. Sedan att en liten tjej som jag kan komma på något en styrelse för ett sådant företag kan nappa på bidrar självklart också. Vad kommer hända med framtiden? Hur ska företag tjäna pengar?

Ärlighet varar längst, och jag tror det lyser igenom. Vid varje personlig skandal eller företagsskandal tror jag inte någon varit särskilt förvånad.

Över till Entreprenöriella Julkalendern: Den kommer bli riktigt bra så jag hoppas ni tar er tid att läsa igenom varje gästbloggares historia. Jag har lyckats få med super intressanta personer och snart kommer den vara fylld, så har ni någon önskan om någon potentiell skribent eller om ni själv vill skriva så hör av er snart. Så bered er för enteprenöriell kärlek och många inspirerande gåvor i julens anda. Start tisdag den 1 december.

“Hej Sara, jag tänkte höra om du har möjlighet att följa med oss och prata om företagande i två timmar på Högskolecentrum i Ljungby i eftermiddag?” (Från en organisation jag är halvt aktiv inom ibland) Haha va? Jag föreläsa om företagande? Vad tror dom om mig? Låt mig berätta om mitt företagande:

I gymnasiet drev jag UF-företag med med ett gäng klasskompisar. Vi tog fram en presentkorg med lokala delikatesser för att marknadsföra små lokala producenter och framförallt bygden. Vi fick varorna billigt då producenterna fick gratis reklamplats i korgen, några av dom ökade sin omsättning rejält efter sin medverkan, och företagen och privatpersonerna som köpte korgen gav stolt bort korgen som representerade sin bygd. För att kunna tillfredsställa kundernas personliga önskemål hade vi en bredd av producenter i vårt nätverk som villigt samarbetade med oss. Utan att gå in på några detaljer så gick det väldigt bra för oss. (Ett besök på nationella mässan i Stockholm och en vecka på ett femstjärnigt all-inclusive hotell i Egypten för hela gänget på fem pers) Och tack vare vår grymma organisationskultur är vi fortfarande det mest omtalade och mest kopierade UF-företaget i Bollnäs. (Whuhu)

Efter gymnasiet hade jag inget att göra så medan jag hängde hemma, mellan att jag sprang på arbetsförmedlingens äckliga kurser och jobbade extra som personlig assistent, tillverkade jag mina egna smycken. Dessa smycken började tanter i stan vilja köpa så jag hade lite homepartyn och en butik i stan undrade om jag ville sälja mina smycken hos dom. När denna butik vid sommaren flyttade sin hantverksbod till ett stort turistmål i Hälsingland följde jag med dem dit och jag började samtidigt sälja en special kollektion till en brud- och balklänningsbutik. Med små medel hade jag lyckats bygga ett eget varumärke och hade vid sommarens slut löfte om att sälja mina smycken på två butiker i två större närliggande städer. Men då bestämde jag mig för att vara en duktig flicka och flyttade söder ut för att plugga.

Så nej, något om hardcore företagande vet jag inte - jag har ju aldrig brottats med skatteverket, banker eller val av företagsformer. Förlåt mig så hemskt mycket om jag lurat någon.

Visst, det hade varit kul om jag inte haft fyra artiklar att ta mig igenom idag och deadline för projektplan på fredag. Jag skulle mer en gärna vilja bli en föreläsare någon gång i livet - Tänk att få betalt för att inspirera och snacka skit! (Nu bortser vi att jag är jätte dålig på att tala inför en grupp människor)

Jag har riktig riktig enorm motivationsbrist just nu. Tips på botemedel?

Fredag betyder några timmar att ägna åt mina mer hjärnkapacitetskrävande intressen. Jag brukar gå igenom de bokmärken jag samlat på mig under veckan och försvinna bort i sociala mediers, kommunikationens och marknadsföringens värld.

I fredags så var detta ej fallet, istället tog min sambo med mig till sina föräldrar på Smålänska höglandet för att meka med bil, leka med djur och umås med familj. Där läste jag en insändare i tidningen Entreprenör om den nya folksjukdomen informationsstress. (Sida 61)

Villigt kan jag erkänna att jag endast läser 10% av all data (artiklar, böcker, blogginlägg etc) jag “läser”. Något annat vore omöjligt. Jag är ständigt kontaktbar genom ca sju kanaler samtidigt som jag sitter och pluggar. (Och då använder jag fortfarande inte Twitter!) Min tro på att jag skulle kunna vara mer motståndskraftig mot informationsstress eftersom jag är uppväxt med denna företeelse börjar falna. Jag ska nedan presentera vad jag möts av varje gång jag återvänder till datorn (vilket är sällan eftersom jag ständigt har min lilla Acer Timeline i knät)

Alltså, en Google deskbar med mail och RSS-läsare, Skype och MSN med ett antal konversationer på min toolbar samt Facebook och mina två bloggars stats i webbläsaren.

Jag försökte förra veckan övertala min nya bekantskap Karin att skaffa Facebook, jag som i min värld inte kan förstå hur man inte kan ha facebook. Tänk allt som denna nyföretagare missar! Hon sa, som flera gånger tidigare, bestämt nej och gav mig en anledning som fick mig att vara tyst. Hon berättade om sitt tidigare användande av My Space och all den tid och energi den tagit av henne och hur hon ansåg vinsten vara mindre än ansträngning. Jag köpte det.

Detta för mig åter till min fråga; Hur tillgängliga och transparenta orkar vi vara? Hur mycket tid är vi villiga att lägga på att kommunicera med omvärlden? Jag har svårt att förstå den vanliga människans vilja till detta, det har jag skrivit tidigare.

Förr förra fredagen trillade jag över ett gäng inlägg som fick mig att förstå. Det handlar om kommunikation, människors vilja att samtala och att ha en stolthet för sitt arbete. De nya kommunikationssätten underlättar gamla behov och minskar samtidigt informationsstressen samtidigt som de ökar den. Visst har vi förändringsmotstånd inom oss men vi försöker också hitta nya lösningar på våra vardagliga problem.

Alla vill inte synas och visst medför det en hel del stress av att dela med oss av våra liv till främlingar (Jag är den som är först med att erkänna att jag ibland drömmer mardrömmar om att blogga) men att kommunicera med vår omvärld ger oss nya personliga möjligheter. Sociala medier kanske inte kan rädda företag från dåliga rykten, men de kan ge de anställda ett incitament för att få dem att motverka det. Oavsett om företag väljer att kommunicera med sina kunder så kommer kunderna kommunicera i de sociala medierna om dem. (Ett roligt exempel finner ni här.)

Nu återstår bara att få resten av världen att förstå. Alla inom den digitala mediavärlden som jag talat med nämner de traditionella medierna (dagspress och tv) som en ytterst viktig aktör för utvecklingen. Förra veckan var jag hemma och pluggade på förmiddagarna, detta är ofta förenat med Efter tio i bakgrunden. Förra veckan diskuterade Malou bloggande och webb-hat. Citatet “Det är ju inte bara tonårstjejer som bloggar. Nej, det är ju politiker också!” säger det mesta om den debatt som ägt rum.

Jag hävdar fortfarande att Karin måste skaffa Facebook, men att jag själv måste ta någon timme ledigt varje dag.

Gästbloggande på samma ämne hos Entreprenörsjakten Växjö här.

Tydligen är jag i konstant behov av inspiration, för det var inte förrän igårkväll då jag var hemkommen från eventet “Full koll” som idéerna började flöda igen. Men det är klart; EG-rätt och Nationalekonomi lämnar inte särskilt stort spelrum för kreativitet och fritt tänkande.

Eventet riktiade sig mot kvinnliga företagare i Kronoberg, främst med nystartade företag för att de skulle få lära sig sådant som är önskvärt att lära sig inför uppstartsprocessen. Talarlistan bestod av Karin Klerfelt, Victoria Persson, Boo Gunnarsson, Sofie Sjöstrand, Lena Hulth och Björn Sandberg (grym kille) och vi fick lära oss allt från att ta på oss rätt kostym i förhändlingar, få koll på affärsprocesser, nyckeltal, bokföring, hemsidor och anställningskostnader till att riva sönder affärsplanen och faktiskt göra något. Vad jag tar med mig från dagen, återigen, är: Sälj, sälj, sälj!

Under dessa event talas det om entreprenörskap, kreativitet, idéer och alltid att göra det NU. Du ska vara modig, självsäker, drivande och framförallt talas det om alla misstag du måste göra. Men hallå, jag då? Jag har inte gjort några misstag, jag planerar att fullfölja mina studier och inte hoppa av för att genomföra mina idéer NU. Jag skulle inte heller vilja påstå att jag kan entra ett rum med den pondus och självsäkerhet de beskriver att den kreative och drivande entreprenören har.

Mycket fokus ligger på idéer och många känner sig begränsade eftersom de inte kan likna sig vid den bilden av entreprenören. Men måste man verkligen starta företag för att vara entreprenör? Entreprenörsjakten tycker jag är inne på det spår jag skulle vilja se mer utav; Mer fokus på människor, mindre fokus på idéer. Jag tror att vi alla kan utvecklas genom att ständiga utmaningar och konstant feedback, jag tror att vi alla kan vara drivande på våra arbetsplatser. Vi ska definitivt inte kunna skylla på att vi inte kan vara inspirerade och drivna för att vi inte har ett företag vi planerar att starta och driva. Får vi inte kalla oss entreprenörer kan vi kalla oss intraprenörer.

Sedan är det klart att regering, landsting och kommuner vill få oss att starta företag eftersom de tjänar mer pengar på oss då.

Tidsbrist var rådande förra veckan, det var bäst att hålla sig till uppgiften för att inte lockas av mer attraktiva aktiviteter. Annars har jag min länklista för daglig inspiration.

Förra veckan återupptog jag mitt lönsamma men kostsamma inspirerande intresse.

Det blir fina julklappar i år som samtidigt håller mig avslappnad.

I veckan väntar: Projektplansskrivande för slutgiltiga projektet den här terminen, workshop i sociala medier och vidarespånande på kandidatuppsatsen.

Hoho, idag har jag den stora äran att vara gästbloggare hos Uni.marketing för att ge studentperspektivet på fusionsprocessen.

Uni.marketing-killarna visar hur de sociala medierna med dess transparens kan användas i en sådan process. Riktigt intressant läsning för er som är intresserad av förändringar inom offentlig sektor.

Så, läs inlägget här. Det är mitt bidrag till världen idag.

Veckan började med en presentation för tio auktoritära medelålders män och kvinnor, jag var taggad och tillsammans fick jag och min partner dem att le. Jag har inga problem med att hålla presentationer för denna kategori, något som är mig förunnat.

Tjejen som presenterat med mig, och som även var ansvarig för presentationen, tycker jag att beter sig ytterst professionellt. Skulle jag inte veta hennes födelseårtal skulle jag inte tro att hon är just 19 år när hon självsäkert presenterar affärsmöjligheterna och synergieffekterna med sitt projekt. Vi diskuterade efteråt vår syn på oss själva och hon berättade att hon försökte slå bort tankarna på att hon är just en 19 årig liten tjej och att hon därför inte borde klara av det hon gör. Jag kände igen mig, så många gånger har jag tänkt de tankarna.

På eftermiddagen fikade jag en lång fika med en av mina nyaste bekantskaper, en 30 årig tjej som håller på att starta sitt egna företag som kompositör. Även hon berättade om tillfällen hon känt sig malplacerad, liten och utdömd vid motpartens första anblick.

Det är lätt att skylla på sin yttre beskaffenhet “Jag är liten 20årig tjej, jag behöver inte kunna det här” , det gör det på något vis ok att inte lyckas och tar bort lite av pressen vi ambitiösa tjejer har som ständig följeslagare. Men för mig är det erfarenheten och kunskap om ämnet som spelar roll. Har du blivit kallad till ett möte för att presentera din grej så är det ju för personen/personerna är intresserade av vad du har att lära dem - inte för att de ska såga dig. Sitter jag och diskuterar organisationskultur och identitet med en äldre teknisktinriktad man är det mest troligt att jag kan mer om ämnet än honom. Det sitter helt enkelt i våra huvuden och det är vi som sätter begränsningarna när vi tvivlar på oss själva.

Jag har haft tur att jag fått jobbat med det här under min utbildning då jag flera gånger har fått jobbat för att få bort det första intrycket efter att ha klivit in ett rum - och lyckats. Jag har börjat lita på mina åsikter och kunskap, mycket tack vare både positiv och negativ feedback. Samtidigt så känner jag samma tvekan som ovanstående tjejer varje dag och gör allt för att undvika att bli uppfattad som “en liten tjej” innan jag vunnit förtroende.

Vad jag såg igår när Maja presenterade Entreprenörsjakten var inte tveksamma ögonbryn hos åhörarna utan leenden och instämmande nickningar, och när Karin berättar om sitt företagande trillar jag av stolen - och då är inte jag lättimponerad. Båda de här två tjejerna gör så mycket mer än mig, och ändå känner de som de gör. Jag önskar de kunde se vad jag ser.

Och jag/vi uppskattar input från er kvinnor som överkommit detta i kommentarsfältet nedan.

Till er tjejer som skjuter er själv i foten då ni lever med begränsningarna i skallen rekommenderar jag det inlägg av Camilla Wagner som jag nämnde i föregående inlägg “Hon kan knappast kallas kvinna”

“Jag vill hjälpa andra att starta företag” är något man stöter på allt oftare. Det är ju bra, men jag vill se fler starta företag med sina egna idéer/tjänster/produkter. Jag ska inte säga något eftersom jag själv är precis lika.

Vill ni se ett utdrag från min absolut sämsta projektinsats någonsin vid mitt absolut sämsta och minst inspirerade tillfälle någonsin kan ni se vad jag gjorde i somras här under Grrltech Supports film. (Själva projektet är helt underbart, men min energi/tid under projektet var minst sagt bristfällig.)

Och vill ni kvinnor läsa ett alldeles underbart inlägg om Kvinnor och Makt av Camilla Wagner ska ni läsa “Hon kan knappast kallas kvinna” . Taggande.

Ny vecka, nya uppdrag. Vi börjar med en pitch för Växjö Kommun. På med säljarhatten!

Jag återkommer när jag fått upp ångan igen.

Just hemkommen från världsrekordförsöket i Idéskapande känner jag mig inspirerad och sprudlande glad som få! Det var en underbar eftermiddag på Nätverket SIP och vi, ca 20st deltagare, lyckades generera 127st kvantitativa (och kvalitativa enligt oss själva) affärsidéer. Resultatet finner ni på Idepedia.

En stor eloge till initiativtagaren bakom Växjö-filialen Maja!

Förberett!

Maja förklarar konceptet!

Kreativitetsprocess à la Post-it metoden!

Idébildning pågår

Fikadags! Cornflakeskakor bakade av Maja, såklart.

Alltid lika inspirerande att få umgås med SE-studenterna, jag tror jag ska flytta dit.

Som om den här dagen inte kunde bli bättre så hittar jag ett paket i brevlådan när jag kommer hem! I detta paket ligger en bok, och inte vilken bok som helst utan Beautiful Business-boken! (Min sambo fick sig ett gott skratt när jag dansade runt av glädje i lägenheten) Tack Frida och Sofia! Jag ska rensa schemat ikväll och sträckläsa den.

Jag vill avsluta med en disclaimer angående föregående inlägg: Medelmåtta=Avarage=den vanliga människan/medborgaren.

Jag inser att jag ibland, i min åsikt om sociala mediers och dess verktyg, har en mer bitter syn än vad jag egentligen skulle vilja. Min bittra syn grundar sig i engagemanget hos den vanliga medelmåttan. Experter får det att verka så enkelt, jag skulle också vilja leva i deras värld. För mig är det den vanliga medelmåttan som styr, det vill säga 95% av vår befolkning, de vill inte göra mer än de behöver - med allt vad det innefattar.

Inom människan finns förändringsmotstånd, inte ens den mest kreativa och äventyrliga människan kan påstå något annat. Detta betyder att vår hjärna stöter bort företeelser som kräver att vi behöver lära oss nya saker och förändra våra synsätt och värderingar. Sociala medier innebär ökat kunskapsbehov, transparens och framförallt tid, initiativ och engagemang. Vinsten med att lära oss nya saker vi inte ser potential till att få en större inverkan på våra liv anses mest tidskrävande och jobbigt, där var vi redan av med inspirationen. Transparens ger människor insyn i våra liv och vi alla är rädda för att bli dömda av andra människor, grundläggande socialpsykologi. Iniativförmåga behöver vi inte ens prata om, för detta är en sällsynt egenskap som endast återfinns hos ett fåtal människor. Nyttan ter sig därför mindre än ansträngningen.

Nu är jag däremot den som gärna strävar för förändring, så vad tror jag att man kan göra för att skapa förändring.

Socialpsykologi och consumer behavior, saker vi studerat i evigheter ger oss svaren. (Säger hon som är född på 80-talet och inte känner till något annat) Vi måste ställa frågan hur den verkliga människan egentligen agerar i sitt vardagliga liv för att sedan ge dem incitament att påbörja en förändring. Jag upplever att min pappa har facebook för att övervaka mig och min syster samt min mamma och farmor har msn för att hålla kontakten med mig. Framförallt har mina vänner facebook för att främst snoka, sprida information om event, spela spel, tidsfördriv och till viss del nätverka. Jag har tre (!) vänner som bloggar (då dagboksbloggar). Det jag upplever att omvärlden tänker på när de hör ordet blogg är de vanliga dagboks-/modebloggarna. (Ni vet alla vilka) Vad jag försöker säga är att få använder sociala mediers verktyg för dess egentligen tilltänkta potential. Nu är större delen av min omvärld verksamma inom yrkeslivet, och jag tror användandet kommer förändras då vi som är interaktiva på webben träder in i näringslivet. Därför är vad som krävs institutionella förändringar, det kommer att ske i och med det omtalade generationsskiftet, bara vi aktiva får lära oss verktygen. För varför ska vi använda verktyget (läs twitter/linked-in) när ingen annan i vår omvärld använder det? Snart kommer vi!

För företag handlar verktyget om organisationskultur. Nu måste jag påpeka att jag inte har någon förståelse för något annat än kunskapsföretag, men ni som är insatta i andra typer av företag kanske känner igen er ändå. Den vanliga anställde kommer inte börja microblogga/blogga bara för att chefen anger det som en ny policy. För att skapa engagemang hos den anställde räcker det heller inte med att ta in en inspirationsföreläsare eller liknande inspirationsmoment. Användandet av sociala media ingår inte i de flesta arbeten, det ingår inte heller i medarbetarens vardagliga privata liv (och här får någon gärna lära mig skillnaden mellan att företagsblogga och privatblogga). Medarbetaren är som ovan nämnt en helt vanlig medelmåtta som inte vill att arbetet ska ha större inverkan på dennes liv än vad det redan har. DOCK - genom organisationskultur skapas vilja till förändring. (För er akademiker som läser kan jag säkert angre 100källor på detta, skicka ett mail så kan ni få dem) Organisationskultur är komplext, jag har försökt förstå mig på det i några år nu samtidigt som jag varit på flera företag för att försöka få reda på uppkomsten och användandet. Det tar år att odla fram en stark organisationskultur och det är svårt att styra, influenser kommer från samhället, kunderna och arbetsprocesserna. Att därför bygga in sociala medier i organisationskulturer kommer ta tid, men vad jag tror kommer gynna detta är organisationskulturer där förändring, lärande och kreativitet uppmuntras.

Det finns hopp! Den senaste veckan har nyhet efter nyhet presenteras där man pratar om barns användande av internet. Den senaste nyheten hörde jag igår, då presenterades resultatet på hur unga barn är när de börjar använda internet och genomsnitts åldern var fyra år. “Shit!” tänker jag som inte presenterades för internet när jag var 7år (1995), då var det mest spännande man kunde hitta en bild på Clintons katt Sox som förövrigt tog 20 minuter att få fram på modemet. Tänk vad dagens barn kommer få växa upp med, vilken interaktion! Tänk vilken annorlunda världsbild de kommer att ha och hur vassa de kommer att bli! Jag slår vad om att en stor del underbarn kommer börja surfa på Ted.com redan när de är 7-10år. Jag blir stressad, de kommer sopa banan med mig.

Programmen/verktygen är det inget fel på, användandet kommer bara att bli bättre och lättare. Utvecklingen kommer att ske/sker redan. Det är bara frågan om oss själva. Vi kan sammanfatta min livsattityd som “Man kan inte lära gamla hundar att sitta” - Något jag hoppas att få äta upp och lära om.

Mina nästa fundering rör: Stundar ‘Information overload’ eller kommer toleransen ökas?

Inspiration:
Uppgången för digitalamediainvesteringar.
Nya Ekonomihögskolan strategernas svar från Clay Shirky och tankar kring samarbete och institutionalisering.
Den mobila utvecklingen och dess motstånd.
(Och sen hade jag jag glömt och bokmärka resten av de inlägg och artiklar jag läst i veckan, Rookie misstag, ber om ursäkt och återkommer.)

Idag ska vi slå världsrekord! Befinner du dig i Växjö är du varmt välkommen till vårt läger hos Nätverket SIP!

Det är inge konstigt med att det är utmaningen i att kämpa mot klockan som sporrar mig. Att skriva ett arbete och få det bra är ingen konst, men att få det riktigt bra när tiden är begränsad - det är häftigt!

En deadline är redan avverkad, en litteraturöversikt i Knowledge Management kl. 10.00 imorse. Nästa lite maffigare deadline stundar imorgon kl. 8.00, omvärldsanalys inom international business. Min första större rapport på egen hand, den ska bli sjukt bra. Jag har gått från drömmar om ett G till drömmar om ett VG. Informationen den har jag, likaså resurserna att slutföra det. Bara huvudet och energin är med!

Innan jag ger er denna veckas insikt om sociala medier får ni njuta av lite Campus-bilder

Det är inte alla Universitet som har ett slott mitt i sitt Campus

Underbara bron över trummen som gör vackra morgonpromenader möjliga!

Det är rätt kallt om morgornarna nu.

Bakom Campus finns naturen

Det är rätt speciellt att bo på Campus, det märker man särskilt vid högtider som Halloween. Så snart du lämnar lägenheten möts du av utklädda människor, var du än vänder dig. En till ytan liten stad med 5000 människor, bara ungdomar mellan 20-30år - deras bästa tid i livet. Igår hade alla tre studentpubarna öppet. Man måste leva, bo och våndas här för att förstå. En bubbla är vad det är.

Jag är lite ledsen för att jag inte vann bästa utklädnad, jag hävdar att jag var bäst.

Likheterna med originalet är slående, eller hur?