Att “ha roligt” är inte den enda faktorn såklart. Om jag svälte skulle välstånd som motivator i princip överskugga alla andra faktorer. Därvidlag håller jag med dig att det är kanske den mest grundläggande drivkraften. Dock måste vi komma ihåg att det finns b l a en behovspyramid (Maslow) samt en massa olika behov i spelet. Det som är “roligt” förändras. Tills för ca 4 år sedan var det pengar, status och konventionell framgång som motiverade mig mest av allt (det verkade vara det som var “roligast”). Över tiden har detta förändrats och idag har andra värden stigit på skalan. I princip alla måste ju dock fortfarande nå sådan “ekonomisk framgång” med våra arbeten och företag att vi kan försörja sig på det. Det ska inte glömmas bort. Men många av oss når dit och upptäcker att det inte räcker till. Andra behov behöver tillfredställas för att göra grytan mer och mer komplett.

Titta här för en tänkvärd föreläsning om motivation:
http://www.ted.com/talks/dan_pink_on_motivation.html

Lycka till allihopa!

Hela posten säger bara det som alla jag känner säger och anser typ.. men bara de som redan drar in så mkt pengar att de kan moraliskt ställa sig över att pengarna egentligen är det som motiverar. Intäkterna för saker man gör,som anställd, eller som egen, är det enda som betyder någonting, sålänge man inte redan innan är ekonomiskt oberoende.

Man kan ju vända på steken, hur många projekt har ni startat utan att alls ha tänkt “här kan jag tjäna pengar i slutänden”? Hur många projekt jobbar ni vidare med utan att se någon ljusning för potentialen av intäkter? år efter år…

Sen finns det en annan aspekt av det hela med, man talar om entreprenörsskap, som som någonting man gör och är, när man skapar olika webbsidor, tjänster etc. Men jag vill nog påstå att man snarare är en entreprenör om man vågar chansa sina resurser inom olika genrer av marknaden, inte bara internet. Internet är en grej, inte flera, även om man gör flera olika sajter. Det är alltså snarast en fråga om vanlig företagsamhet, tills den dagen man tar sina surt förvärvade slantar och köper en serie korvkiosker med, eller dylikt..

Jag håller verkligen med om att man gör som sina föräldrar, formas av andra osv. Mina föräldrar gick aldrig på universitet eller har startat eget. Jag tror för min del har det handlat om deras attityd mot mig, att alltid göra det man älskar. Och att man ska inte fortsätta med t.ex. en sport när man vantrivs bara för att man inte vill vara en quiter. Vad är meningen med det? Givetvis ska man inte ge upp allt som man påbörjat för att man inte gillar det. Men man ska absolut inte slösa tid på något som man verkligen vantrivs med.
Precis som du skriver tror jag också att man som ensam människa kan utnyttja sin entreprenörskap och gynna så många människor. Bara möjligheten att ge någon en anställning är stort!

Tack för ett väldigt bra inlägg!

Haha ja där satte du verkligen spiken i kistan eller, huvet på spiken kanske man ska säga.

Jag skulle nog vilja säga att jag först och främst har lärt känna mig själv. Vem jag egentligen är, vad jag har för värderingar, syn på saker och ting och vad jag vill göra med mitt liv. Det har i sin tur påverkat en hel del personer i min omgivning. Aldrig någonsin har jag haft så mycket konflikter med folk i min närhet. Vänner som man trodde stod nära och som man själv skulle ställa upp för till 100% visar sig inte alls va lika lojala tillbaks.

Många gånger under året har jag frågat mig om mina tankar och värderingar på något sätt är felaktiga eller dåliga. Men lika många gånger har jag blivit överbevisad att så inte är fallet. Oftast handlar det om att man helt enkelt inte är på samma sida av fotbollsplanen. Det går inte att beskriva allt som händer med ens attityd och inställning när man drar igång ett företag, eller kanske ett projekt, som jag gjort. Man får en sån känsla av att man vill “göra rätt för sig” och sköta saker på rätt sätt, både i projektet och privat. Är inte personerna runt omkring dig med på resan, eller har gjort samma resa tidigare så kan ert sätt att tänka krocka ganska ordentligt.

Men! Enteprenörer som vi är, så ser vi det så klart från den ljusa sidan. Vem behöver egentligen illojal vänskap? Det finns så otroligt mycket vänliga och bra människor där ute som bättre förtjänar din kärlek och omsorg. Och det positiva är att många entreprenörer är just “bra människor”.

Tänkte på det du sa om att det kan vara svårt att förmedla “att göra det man gillar” och jag håller med dig.

Det kan vara väldigt svårt för folk att förstå vad man pratar om. Särskillt för folk som lever väldigt inrutade liv, följer mönster och som ofta följer eller har följt sina föräldrars fotspår.

Senast igår när jag var på min systers skolavslutning så tänkte jag på det faktiskt och vi snackade om det senare vid fikat, jag och min syster. En tjej i hennes klass hade fått 13 stycken MVG:n i betyg och hon var förstås väldigt stolt och nöjd, precis som hennes föräldrar som pushat henne under dessa tre år på högstadiet. Och har man bra betyg så ska man ju läsa något program som har höga intagningskrav, eller hur? Eller? “Ja men självklart ska tjejen gå ABB-programmet efter högstadiet”. “Hon har ju betyg för det”, menade hennes föräldrar. Hon själv var inte alls lika säker på att det var rätt val men mamma och pappa har ju alltid rätt. Det gick ju bra för dem.

MEN, tycker hon verkligen att teknik är roligt? Är det det hon vill plugga hårt för i 3 år för att sedan jobba med och bygga karriär på? Eller skulle hon hellre hoppa på Barn & fritidsprogrammet och bli dagisfröken? Blir hon lyckligare för att hon läser ett program vars intagningskrav motsvarar hennes betyg och i sin tur genererar en “hög lön”? Eller skulle hon vara lyckligare om hon gick ett program som intresserade henne, där hon fick göra saker som hon tycker om och kanske tjäna lite mindre pengar till en början?

Vad jag ville komma fram till var det att, jag hade inte en susning vad jag ville pyssla med när jag gick i 9an. Jag hade bra betyg och kunde välja i princip vilket som helst av programmen och jag valde Elprogrammet, ett av dom lägst krävande programmen på skolan. Detta gjorde jag för att jag ville, jag trodde absolut att jag skulle vara lika intresserad av el och datorer när jag är 24 som när jag var 15.

Men så fel jag hade. Jag har inte skruvat på en dator sedan studenten. MEN, jag gjorde det som jag tyckte om då och jag ångrar inte mitt val av program idag. Man vet inte vad man kommer att tycka om att göra om 10 år. Det händer så fruktansvärt mycket i ens liv mellan 15-25.

Någon sa till mig att man ska leva i nuet, framtiden är nu eller kanske aldrig kommer, eller missade vi den precis? Jag tog mig igenom skoltiden ganska smärtfritt, för jag tyckte om vad jag gjorde, DÅ. För visst går saker och ting (livet) mycket enklare och visst mår man mycket bättre om man tycker om det man gör och brinner för det? För det är det som det handlar om, att verkligen “leva” livet. Jag menar, du har la ingen garanti för att du ens lever om 10 år? Har du det så kan du maila mig om namnet på den är du hygglig.

Om vi väl börjar göra saker som vi inte tycker om så kan det vara svårt att sluta med det tillslut. Jag menar, har du envist pluggat till doktor i 6 år för att du hade bra betyg och lyckades komma in på programmet så kan det vara ruskigt svårt att ta sig därifrån även om det skulle vara riktigt jävligt. Du har ju ändå lagt ner 6 år av ditt liv på att bli doktor, nu får du ju för tusan se till att göra studietiden värd sitt slit!? Eller?

Föräldrar som gått i sina föräldrars fotspår är otroligt svåra att diskutera detta med. Ungdomar har en helt annan förmåga att drömma. Dom är inte helt förstörda än, inte helt avskavda i kanterna av vårt fyrkantiga samhälle. Och så tycker jag att man ska fortsätta att leva, livet ut. Fortsätta att drömma och satsa på det man brinner för IDAG, drömmer om IDAG, det man älskar att göra IDAG. Du kunde drömma när du va 5 år och sa att du skulle bli polis, pilot eller proffsryttare. Varför blev du inte det? Var det du som försökte men upptäckte att det var för svårt. Eller var det någon som sa det till dig och så struntade du i att ens försöka? Du kanske hade för bra betyg för att “hålla på med hästar” eller någon som sa att “sport är något man pysslar med på fritiden”.

Jag tror att vi måste uppmuntra sveriges ungdomar att börja drömma och våga bryta ny mark “no matter what they say”. Sverige, vårt kära industriland. Jo tjena. SAAB läggs ner och andra industrier blir amerikanska eller flyttar produktionen utomlands. Vad ska vi pyssla med i Sverige i framtiden egentligen? Det är dags att vi öppnar ögonen och ser nya möjligheter. Bort med Janten och bort med trångsyntheten. Fram med nya ideér och uppmuntra banbrytande människor som vågar bryta mönster!

Livet blir vad man gör det till, inget kommer serverat. Det är faktiskt bara din fantasi och tro på dig själv som sätter gränserna för vad du klarar av. Med lite jävlaranamma och ett brinnande intresse så kan du gå hur långt som helst, må bra och pyssla med något som du älskar att göra. Det i sin tur är värt så mycket mer än alla pengar i världen. Det viktiga är att du GÖR eller FÖRSÖKER. Det är tungt att ligga på sin dödsbädd och ångra saker man aldrig gjorde.

Det blev ett väldans långt inlägg men jag avslutar med två frågor som kan få en att tänka till.

Fråga dig själv:
-Hur många saker har jag gjort de senaste 10 åren som jag ångrar?
-Hur många saker har jag INTE gjort, och ångrar det?

//Patrik
Hundratusen och ett år -Välgörenhet för gatubarn på nätet
www.gatubarn.nu

Våga ta steget, närma sig egna drömmar, bli belönad, leva i enhet med sig själv.
Jag lämnade i veckan en inlägg på persvarld.se där Per Torberg startade otroligt intressant disskution som berör arbetstiden bland annat. Jag är en citatfantast och mejlade några kloka råd av Seneca som tycks vara passande även här. Men innan jag lämnar er alla med den kloka budskapet från dåtiden.

Framtiden ligger i händerna på folk som lever med passion där själva passionen är viktigare än pengar eller tiden man lägger på att förverkliga passionen.
Det är endast då vi inte riskerar att bli utbrända eller behöver oroa oss för att inte kunna balansera vårt privat liv med yrkesliv.

Det är som du skriver Christian, den kloka entreprenörs drivkraft är inte pengar, den kloka entrepröner räknar inte antal timmar som han/hon behöver offra för att få projektet utförd.

Önskar dig en God Jul och (lite självfisk önskar jag mig det med) många yrkesframgångar i 2010!

” [Människor] äro ivrigt sysselsatta med
planer på att förbättra sitt liv. /…/Men
detta siktande på framtiden innebär en
stor livsförlust. Det flyttar fram varje
dag, det rycker bort det närvarande medan
det ger löften för ett ovisst kommande.
Det största hindret för ett verkligt liv är
den förväntan som beror av morgondagen,
men förlorar den dag som är. Du ordnar
och ombesörjer vad som ligger i ett ovisst
ödes hand, men vad du har i din egen hand
det låter du fara /…/ Deras liv är
ytterst kort, som jämt äro
i sysselsättning. ”
Seneca Om livets korthet, ca 50 eKr

Det hedrar dig att du gick från tanke till handling. Ord är bara ord men det är handlingar som betyder ngt. I det lilla kan det vara en donation till dina gatubarn. Inte ord som säger “solidaritet”

En aspekt som du inte tar upp men som jag tror du känner igen dig i när jag säger det. Ditt sociala liv har säkert ändrat sig mycket det senaste året. Du har säkert fått möjligheten att lära känna många fler människor som du uppskattar och det har gjort dina dagar bättre. Visserligen människor som gjort de sämre också men de har man en tendens att glömma efter ett tag! Denna aspekt av entreprenörskap och att göra det man gillar är också svår att förmedla till de som ännu inte provat! Säg gärna till om jag har fel?

http://www.yabot.net/yabot/yaBlog.nsf/d6plinks/MINN-7V7DQP

Jag vill kunna vakna en måndag morgon och känna att “Ah va härligt med måndag, nu ska här jobbas!”

Jag vågade faktiskt ta steget för ungefär ett år sedan. Jag brinner för att hjälpa människor, få saker att växa och äventyr. Det inbringar inga pengar till min egna ficka men jag får äntligen utlopp för all energi som jag tidigare hade inom mig, och jag känner äntligen tillfredsställelse med vad jag gör.

Det hela slutade (eller började) med att ett projekt för gatubarn i Latinamerika föddes, Gatubarn.nu.

Ett år efter idén så har jag fått en hel annan inställning till projektet och större insikt i hur välgörenhetsorganisationer fungerar och jag tror att det är en underdrift att säga att mycket skulle kunna skötas mycket bättre.

Jag menar att den som skänker pengar, verkligen ska få se vad det resulterade i. Det är för dålig uppföljning och redovisning tillbaks till de som skänker sina surt förvärvade slantar.

Dessutom tycker jag att 100% av skänkta pengar ska gå till ändamålet och inte till någon toppchefs lön. Det finns andra pengar som kan betala dom lönerna.

Well, tack för ett bra inlägg och god jul! =)

“Hindren sitter inom oss. Om vi som föräldrar inte vågar av att följa våra drömmar så fortplantas det medvetet eller omedvetet vidare till nästa generation. Man gör som sina föräldrar, om de drivit företag, så blir man företagare, om de studerat på universitet så studerar man på universitet.”

I mina mycket akademiska och intellektuella föräldrar finns ett inbyggt motstånd och skepsis mot mycket av det “nya och/eller okonvetionella”. Ju mer jag bryter mig loss från det desto mer inser jag hur mycket jag formats efter den attityden och kulturen. Jag är numera övertygad om att (precis som du säger) vi inte ska fokusera på pengarna och/eller status utan på det vi verkligen tycker är roligt och meningsfullt (paradoxen tror jag är att då har vi störst chans att bli verkligt framgångsrika i mer konventionell mening). Många av oss har dock aldrig fått eller tagit chansen att utforska vad som verkligen är meningsfullt och kul. Andra har kanske tvingats växa upp för snabbt eller bara följt den utstakade vägen. Andra kanske inte har fått med sig självförtroendet eller självkänslan som krävs för att våga satsa på sina egna ideer. Jag är 33 år och i min umgängskrets finns det många föräldrar (framförallt Pappor) som vantrivts på sina ofta välbetalda och prestigefullda jobb men som mot pensionen står ganska ensamma och snickrar och ångrar att de inte gick en annan väg. Unikt för fyrtiotalisterna är kanske att de sögs med i en tid med otrolig ekonomisk tillväxt och stod närmre en tid av fattigdom jämfört med oss som är i karriären idag. Vi står inför en annan verklighet samt måste jobba för lösningar av många av de problem som skapades av den generationen (ofantligt mycket bra har de givetvis gjort också!).