Entreprenörsstudenten

Idag medverkar jag på Digitala Statens nätverksträff på Linnéuniversitetet, Växjö. Digital samhällsutveckling står i centrum för diskussioner och vi kommer att sända live via bambuser.

Sändningen kan du se på min nya blogg:
www.saraohman.se/blogg

Du kommer även kunna delta i diskussionen på twitter via #digistat

Det kommer att hållas två pararella seminarium kl. 10-12: “Sociala medier för oinsatta” med Chrille Pettersson Moderskeppet samt “Digital samhällsutveckling och offentlig förvaltning” med Magnus Kolsjö, Finansdepartementet, Lars Lundqvist, Riksantikvarieämbetet, Annelie Wiberg, X-Ovation och mig ”spirande entreprenör”.

Häng med!

Jag inser att jag ibland, i min åsikt om sociala mediers och dess verktyg, har en mer bitter syn än vad jag egentligen skulle vilja. Min bittra syn grundar sig i engagemanget hos den vanliga medelmåttan. Experter får det att verka så enkelt, jag skulle också vilja leva i deras värld. För mig är det den vanliga medelmåttan som styr, det vill säga 95% av vår befolkning, de vill inte göra mer än de behöver - med allt vad det innefattar.

Inom människan finns förändringsmotstånd, inte ens den mest kreativa och äventyrliga människan kan påstå något annat. Detta betyder att vår hjärna stöter bort företeelser som kräver att vi behöver lära oss nya saker och förändra våra synsätt och värderingar. Sociala medier innebär ökat kunskapsbehov, transparens och framförallt tid, initiativ och engagemang. Vinsten med att lära oss nya saker vi inte ser potential till att få en större inverkan på våra liv anses mest tidskrävande och jobbigt, där var vi redan av med inspirationen. Transparens ger människor insyn i våra liv och vi alla är rädda för att bli dömda av andra människor, grundläggande socialpsykologi. Iniativförmåga behöver vi inte ens prata om, för detta är en sällsynt egenskap som endast återfinns hos ett fåtal människor. Nyttan ter sig därför mindre än ansträngningen.

Nu är jag däremot den som gärna strävar för förändring, så vad tror jag att man kan göra för att skapa förändring.

Socialpsykologi och consumer behavior, saker vi studerat i evigheter ger oss svaren. (Säger hon som är född på 80-talet och inte känner till något annat) Vi måste ställa frågan hur den verkliga människan egentligen agerar i sitt vardagliga liv för att sedan ge dem incitament att påbörja en förändring. Jag upplever att min pappa har facebook för att övervaka mig och min syster samt min mamma och farmor har msn för att hålla kontakten med mig. Framförallt har mina vänner facebook för att främst snoka, sprida information om event, spela spel, tidsfördriv och till viss del nätverka. Jag har tre (!) vänner som bloggar (då dagboksbloggar). Det jag upplever att omvärlden tänker på när de hör ordet blogg är de vanliga dagboks-/modebloggarna. (Ni vet alla vilka) Vad jag försöker säga är att få använder sociala mediers verktyg för dess egentligen tilltänkta potential. Nu är större delen av min omvärld verksamma inom yrkeslivet, och jag tror användandet kommer förändras då vi som är interaktiva på webben träder in i näringslivet. Därför är vad som krävs institutionella förändringar, det kommer att ske i och med det omtalade generationsskiftet, bara vi aktiva får lära oss verktygen. För varför ska vi använda verktyget (läs twitter/linked-in) när ingen annan i vår omvärld använder det? Snart kommer vi!

För företag handlar verktyget om organisationskultur. Nu måste jag påpeka att jag inte har någon förståelse för något annat än kunskapsföretag, men ni som är insatta i andra typer av företag kanske känner igen er ändå. Den vanliga anställde kommer inte börja microblogga/blogga bara för att chefen anger det som en ny policy. För att skapa engagemang hos den anställde räcker det heller inte med att ta in en inspirationsföreläsare eller liknande inspirationsmoment. Användandet av sociala media ingår inte i de flesta arbeten, det ingår inte heller i medarbetarens vardagliga privata liv (och här får någon gärna lära mig skillnaden mellan att företagsblogga och privatblogga). Medarbetaren är som ovan nämnt en helt vanlig medelmåtta som inte vill att arbetet ska ha större inverkan på dennes liv än vad det redan har. DOCK - genom organisationskultur skapas vilja till förändring. (För er akademiker som läser kan jag säkert angre 100källor på detta, skicka ett mail så kan ni få dem) Organisationskultur är komplext, jag har försökt förstå mig på det i några år nu samtidigt som jag varit på flera företag för att försöka få reda på uppkomsten och användandet. Det tar år att odla fram en stark organisationskultur och det är svårt att styra, influenser kommer från samhället, kunderna och arbetsprocesserna. Att därför bygga in sociala medier i organisationskulturer kommer ta tid, men vad jag tror kommer gynna detta är organisationskulturer där förändring, lärande och kreativitet uppmuntras.

Det finns hopp! Den senaste veckan har nyhet efter nyhet presenteras där man pratar om barns användande av internet. Den senaste nyheten hörde jag igår, då presenterades resultatet på hur unga barn är när de börjar använda internet och genomsnitts åldern var fyra år. “Shit!” tänker jag som inte presenterades för internet när jag var 7år (1995), då var det mest spännande man kunde hitta en bild på Clintons katt Sox som förövrigt tog 20 minuter att få fram på modemet. Tänk vad dagens barn kommer få växa upp med, vilken interaktion! Tänk vilken annorlunda världsbild de kommer att ha och hur vassa de kommer att bli! Jag slår vad om att en stor del underbarn kommer börja surfa på Ted.com redan när de är 7-10år. Jag blir stressad, de kommer sopa banan med mig.

Programmen/verktygen är det inget fel på, användandet kommer bara att bli bättre och lättare. Utvecklingen kommer att ske/sker redan. Det är bara frågan om oss själva. Vi kan sammanfatta min livsattityd som “Man kan inte lära gamla hundar att sitta” - Något jag hoppas att få äta upp och lära om.

Mina nästa fundering rör: Stundar ‘Information overload’ eller kommer toleransen ökas?

Inspiration:
Uppgången för digitalamediainvesteringar.
Nya Ekonomihögskolan strategernas svar från Clay Shirky och tankar kring samarbete och institutionalisering.
Den mobila utvecklingen och dess motstånd.
(Och sen hade jag jag glömt och bokmärka resten av de inlägg och artiklar jag läst i veckan, Rookie misstag, ber om ursäkt och återkommer.)

Idag ska vi slå världsrekord! Befinner du dig i Växjö är du varmt välkommen till vårt läger hos Nätverket SIP!

Nu ska jag ge mig in i politiken: Jag har de absolut lägsta tankar man kan ha om människor som ens funderar på att stödja Sverige Demokraterna. Vad i hela friden är det för samhälle vi lever i när sådanahär åsikter ens lyckas skapa en minsta lilla följeskara som ger dem medialt utrymme och gör dess existens nästan accepterad?!

Jag mår illa. Ta oss 40år tillbaka i utvecklingen bara, skäms på er medborgare!

Man kan fråga sig varför partier som detta växer fram och kan bli så stora? Det är klart att det finns ett stort missnöje i vårt samhälle eftersom det finns en längtan efter “frälsaren” som ska lösa alla problem, därför väljer man att tro på den som talar till den “vanliga medborgaren”.

Jag brukar normalt se det som positivt att små motståndare med flippade ideologier dyker upp eftersom de rör till det, skapar debatt och får utveckling att ske. (Typ som Anna Anka i jämställdhetsdebatten) I min hemstad Bollnäs startades denna höst en friskola på högstadienivå vars följd var att de mest uppskattade lärarna lämnade den kommunala högstadieskolan, något som upprörde många. När jag var på besök tidigare i år fick jag frågan “Vad tycker du om det här? Det är ju skandal!”. Mitt svar löd “Det här tyder ju på att den gamla högstadieskolan inte är OK och måste utvecklas, något den med konkurrens säkerligen kommer att göra. Jag tycker det är bra.”. (Det krävs ingen Einstein för att räkna ut) Detta skulle kunna vara gällande i det här fallet, politiken måste förbättras av den växande konkurrensen, men nej. Det här är farligt.

Det finns en alldeles för stor okunskap som är förenat med missnöje i vårt avlånga land. Alla letar någon att skylla på, alla söker det enkla sättet att snabbt lösa problemen. Vi befinner oss i en kristid precis som Tyskland efter första världskriget… och vad hände sen? Nej, det här är inte OK. Jag hoppas Sveriges politiker lyssnar till vad dessa *host*idioter*host* säger för att de med stor kunskap ska kunna möta deras argument, istället för att ignorera och kasta dynga på dem.

Inspirerad efter en diskussion om Jan Jörnmark på mitt sommarjobb blev jag för någon månad sedan sugen på att dokumentera vårt gamla uthus och mammas samling av “gammalt skrot” (som jag ser det) De bilder jag tog glömde jag bort, men kom nu på att dessa kanske kunde förgylla tillvaron för några driftig.nu medlemmar.

Enjoy!

Dukat för surströmmings-fest under besök i Hälsingland augusti 2009

- Det är vad vårt nya universitet, Linnéuniversitetet, ska representera. Det fick vi reda på då vi besökte Studentcafé Linné i måndags.

Jag kommer att studera en termin på Linnéuniversitetet, och trots mina fem terminer på Växjö Universitet kommer jag få en examen från Linnéuniversitet. (Förutsatt att jag uppnår examen, vi ska inte ropa hej.) Detta är något som upprör många men inte mig. Varför vilja ha något som representerar något gammalt istället för något nyfiket, nytänkande och nyttigt?

Det som jag bryr mig om är vad som kommer hända med Linnéuniversitet när jag lämnar det. Jag vill att de ska leva upp till det nyfikna, nytänkande och nyttiga eftersom det är vad jag kommer representera när jag lämnat det. Jag vill även att de ska marknadsföra sig väl så att de jag söker jobb hos har kännedom om Linnéuniversitet - och jag vill att det görs på ett nytänkande sätt. Varför inte genom nya medieer?

Min tro är svajande. Det är svårt att se hur en stor traditionsfylld statlig organisation ska kunna våga att steget ut i den nya blottade mediavärlden och prova nya banor. Banor de egentligen inte kan kontrollera, åtminstone om de inte inser detta snart. Min förhoppning ligger hos de nya marknadsföringstrategi ansvariga för den nya Ekonomihögskolan och de visar redan prov deras drivkraft här. Egentligen är det inte så svårt. Vi kommer vara 25 000 studenter och 2000 anställda på Linnéuniversitet, och nöjda och duktiga studenter och anställda måste vara de bästa marknadsförarna? Det gäller bara att använda sig av oss, annars kan vi skriva vad tusan vi vill i våra bloggar.

Fast ska jag vara ärlig så ligger nog inte problemet bara hos de nya beslutsgrupperna - Jag tror den fetaste bromsklossen ligger hos studenter och anställda som helt enkelt inte bryr sig. De som klagar över sin situation istället för att se nyttan i att förbättra situationen genom sina åsikter. Dock måste någon motivera och uppröra oss, det är deras jobb.

Vi måste alla hjälpa till och nu, om någongång, finns möjligheten att förändra!

Säga vad man vill om de gula färgerna, det är iallfall roligt att diskutera. Se “Tyck till”. Jag tycker allting får mening när man ser det här.

Jag älskar känslan av flow. Så kände jag igår under eftermiddagen då jag satt och pluggade, men så känner jag INTE nu längre. Nu har jag läskramp.

Pluggar man nationalekonomi en söndag är sugar-highs en förutsättning

De senaste veckorna har jag plöjt alla dessa böcker/häften samt 7st vetenskapliga artiklar. Det mesta på akademisk engelska vilket snart kan räknas som mitt modersmål

Jag tar tillbaka vad jag skrev i föregående inlägg. Igår fick jag klartecken från mitt förstahandsval av partnerföretag på vilket jag troligtvis kan göra ett drömprojekt hos. Kanske kan publicera namn vid ett senare tillfälle.

Förövrigt förstår jag inte hur människor överlever utan att träna. Finns det något bättre än att bege sig till en sal pumpande av musik och hoppa runt till det kittlas i bröstkorgen när man ger det allra sista? Avslappningen som väntar efteråt är minst lika underbar.

Vem är jag nu? “Har ni läst det här? - Det är SKIT SVÅRT!”

Zappade över till 4an för någon dag sedan.. och vem ser jag? Mitt irritationsobjekt Therese Albrechtson! Finns det verkligen bara en framgångsrik ung entreprenörstjej att lyfta fram? Hon är verkligen överallt och är uppenbarligen definitionen av entreprenörskap med hennes företag Bodyguard och övriga engagemang. Jag får gå och se vad “the fuzz is all about” den 8/10 på Palladium med Nätverket SIP.

Jag vill se fler! Jag vill se dem överallt! Jag söker ihärdigt fler inspirerade kvinnor, vanliga drivkraftiga framgångsrika kvinnor som jag kan jämföra mig med och som inte är uppblåsta av media. Ibland tycker jag kvinnligt företagande blir lite upphetsat och att det fortfarande är lite pluttinuttigt. Var är ni? Är jag blind?

Entreprenörskap är ordet i ropet - jag brukar dra mig för sånt som är i ropet. Jag spyr på ordet. Det handlar egentligen bara om människor med mycket driv som gör saker, och sådana finns det väl många av?

Jag tycker Therese är jätte duktig och hon behövs verkligen, missförstå mig inte. Dock tycker jag det blir lite fel när en person får all uppmärksamhet, det blir lite klyschigt.

”Tjejer kan inte bli företagsekonomer – de har ju sina känslor och skit” hörde jag min pojkvän skämta med ett gäng grabbar utan att tänka på att jag, en tjej, som stod bredvid och lyssnade.

För så lite som 6 månader sedan skulle jag inte reagerat över ett sådant skämt. Något har hänt med mig på sistone och känslor har väckts då kvinnor framställts på olika stereotypiska sätt i filmer. Korkade, lättlurade, känslosamma och mäns-styrda sexobjekt. Jag hatar ordet “duktig” vilket vi tjejer ständigt förväntas vara. Jag mår illa av allt som rör ämnet ”sex”. Jag mår dåligt av att se unga tjejer lättklädda och visa både det ena och de andra, jag mår dåligt av att höra killar diskutera tjejers utseende. Jag mår mest dåligt av att jag själv ser tjejer som mindre lämpade för olika saker. Kanske är det mognad.

Jag har nog aldrig riktigt förstått jämnställdhetsdebatten förrän just nu. Ikväll har jag sett den medialt uppblåsta Husfrun Anna Anka debattera med en jämnställdhetsjournalist hos Skavlan följt av ”Mona Lisas Leende” (vilken jag inte sett tidigare) på SVT ikväll vilket att fick mig att tänka till. Anna Anka satt nämligen och beskrev sitt nutida liv precis som det som framlyftes i filmen, dvs. kvinnan vars uppgift att tillfredställa mannen genom att vara en god hustru, vara vacker och korrekt. Filmen utspelades under 50-talet, alltså alldeles nyss – en halv individuell livstid och två generationer tidigare än min egen.

Jag har haft en sådan tur i min uppväxt som undgått att inse detta. Mina föräldrar stoppade inte mig i ett fack och sa åt mig att vara på ett visst sätt för att det är så tjejer ska vara. Jag ser själv att jag valde att leka prinsessa efter som det attraherade mig, min lillasyster lekte med bilar och spelade basket med killarna. Jag har inte lidit av uppfattade könsmässiga skillnader utan det snarare irriterat mig på att bli behandlad utifrån vad jag ansett korrekt samt varit van vid. Jag har aldrig trott att jag behövt gå en viss väg bara för att jag är tjej. Några skillnader har lixom inte funnits, min mamma hade inget typiskt kvinnojobb och inte mina föräldrars kvinnliga vänner heller. (Vad jag kan minnas) Detta är vår generation förunnat, men inte min mormor och farmor och inte heller många av mina föräldrars jämngamla.

”Tjejer bör inte ha rosa – killar bör inte ha blått” trodde jag det handlade om. Struntsak har jag tyckt som anser att det kan vara skönt att få vara lite tjejig ibland. Att kvinnor är i allmänhet lägre avlönade har jag sedan länge bestämt att inte ska gälla mig, men när jag förstår hur kort tid sedan det är sedan kvinnor än fick börja söka en egen karriär inser jag hur naiv jag har varit. Det är ingen fråga om att det är en stor press vi utsätts för. Jag fick nyligen lära mig att idealet för en kvinnlig nyanställd är en snygg 25åring med utbildning och arbetslivserfarenhet som dessutom fått sina första två barn.

Jag förstår varför så många människor blir upprörda nu när husfrun blir hyllad och beundran. Det vore den lätta vägen att gå men många människor, både kvinnor och män, har kämpat för att jag – en kvinna i 2000-talet - ska känna att jag kan göra precis vad jag vill.

Jag är så glad att saker som detta skapar driv inom mig snarare än att slå ner mig. Det finns många där ute att knäppa på näsan.

Min tidigare webbläsare tyckte inte om driftig-webben (något de verkligen borde ordna upp) men nu med Google Chrome ska det funka bra igen.

Jag planerar regelbundet bloggande under mitt sista år som entreprenörsstudent. På återhörande.

Nu börjar ångesten inför terminsstarten komma över mig.  Jag som just börjat varva ner och är nöjd med mental ledighet på sommarjobbet.

Den tuffaste terminen hittills väntar och jag har ännu inte skaffat mig ett partnerföretag. Det skulle underlätta om min fantasi var med mig så att jag kunde ha en aning om vad jag letar efter, men den har tagit semester.  Jag är helt lost!

 Tips är varmt välkomna!

Jag har något som är få förunnat i dessa tider - ett sommarjobb! Platsen? Ekonomihögskolan vid Växjö Universitet, där jag normalt studerar, som informations assistent i antagningstider.

Det är riktigt spännande att se vad som sker bakom kulisserna, det finns en hel del som vi studenter inte märker av och mycket arbete ligger bakom vår utbildning. Lite knepigt är det att fika med lärarna och betrakta dem som kollegor och inte auktoriteter.

Jag ska uppta bloggandet på driftig.nu igen efter en liten paus.

Glad midsommar önskar Tindra och Sara!

Alla vet att jag inte är någon talare, därför får jag uttrycka mig i skrift.

Jag kan aldrig säga “hejdå”, inte till något eller någon. Absolut inte i detta fall - Marknadsföringsprojektet. Hur säger man hejdå till något man lagt ned hela sin själ i? Hur säger man hejdå till något som gett en sådan personlig utveckling? Hur säger man hejdå till alla de människor som engagera sig för att göra det hela möjligt?

I detta fallet gäller mjuka värden, oavsett vad de hårda värdena säger (Även om de är rätt ok de med).  Ekonomihögskolan som tidigare haft bristfällig marknadsföringsanda har haft 35st studenter som engagerat sig och rest runt i Sverige. De har predikat för förvirrade gymnasieelever om något de tror på - utan att kräva någon belöning. Nya relationer över programmen har skapats och en ökad medvetenhet om Ekonomihögskolan och de utbildningar vi studerar har spridits. Vi har skapat relation till 24st gymnasieskolor och även till den organisation som benämns som Sveriges Gymnasieskolors största partnerorganisation Ung Företagsamhet har vi skapat en personlig relation - 6st län, hela södra Sverige. Framörallt har vi skapat en väldigt viktig relation mellan Ekonomihögskolan och dess studenter i EHVS. Genom att samarbeta i ett projekt skapar vi möjligheter till fler framtida samarbeten och på så vis förs vi närmre varandra.

Resultatet som jag ser det:
- 35st engagerade studenter
- Stärkt samarbete mellan EHV, EHVS och deras studenter
- Relation till 24st gymnasieskolor
- Relation till samtliga UF-kontor i södra Sverige
- Relation till ca 1500 potentiella studenter (Nu vet inte jag hur man räknar men jag räknar 50pers/aktivitet alt. 50pers/representant)
- Förhöjt söktryck på Ekonomihögskolans utbildningsprogram
- Ett bestående marknadsföringsprojekt (Allt annat är uteslutet om någon som styr ser detta)

Tack representanterna - Som engagerat sig, spridit optimism och vilja - och som stått ut samt försökt ta till sig av långa mail i massor! Utan er hade inte projektet blivit av!

Tack projektgruppen - Som med dåliga förutsättningar, en förvirrad och nybörjare till projektledare samt oklara arbetsuppgifter ändå presterat och gjort sitt jobb - med råge!

Tack Erik och Erika - Som stått ut med en rookie som inte alltid varit nöjd eller har haft förståelse för arbetslivet. Genom er tro på mig har jag vågat och känt vilja - inte bara i projektet. Ni har lärt mig massor!
 
Tack Ervin - Som haft måttlig förståelse för min frånvaro från min omgivning i novemer-april.

Jag har utvecklats enormt under den här tiden, jag har sköt många saker mindre bra och lärt mig inför framtiden men jag har även känt att jag klarat saker bra vilket fått mig att våga prova några saker. Min vision över vad projektet skulle ge i början var starkt och den visionen tycker jag att ha uppfyllts, jag vill göra avtryck.

Time to say goodbye! (Till Marknadsföringsprojektet 08/09…. )

Avtackningsblomma och present…

Erik och Erika har ordnat en mycket fin present åt mig - Mentorslunch på en av Växjös finaste krogar med den forna EBDstudent, numer VD/grundare av http://www.flysmaland.com/ Det sades så många fina ord, jag minns inte vad jag gjort för att förtjäna dessa.

Det talas ofta om prist på pengar, men ännu mer ofta talas det om bristen på tid. Nu sätter jag ner foten - jag vill inte höra “jag har inte tid”.

Det är skitsnack, klart vi har tid och det är upp till var och en att prioritera hur vi disponerar den. Jag tror de flesta av mina vänner kan intyga att jag mycket sällan säger “jag har inte tid”, jag säger hellre “jag ska se vad jag kan göra”

“Dödtid” har jag ytterst sällan; jag har skol-tid, arbets-tid, rolig-tid och egen-tid. Jag har uppgifter att utföra och mål att uppfylla, jag känner min kapacitet och vet när jag inte kommer kunna utföra något, jag ältar det inte.

Idag har jag inte levt efter vad jag lär. Idag har jag varit stressad som hönan, tänkt på saker jag har att göra och haft ångest över att jag inte gjort något. Detta har lett till att jag inte fått mycket gjort.

Precis Hans, tänk inte på uppgifter som du inte du utför - tänk på de uppgifter du utför!

Nu är det mindre än en vecka kvar till Entreprenörsjakten! På torsdag beger vi, jag och min sambo, oss till Göteborg för uppladdning och första irl-möte med lagmedlemmarna. På fredag, den 15 maj, är det dags och vi ska få uppleva en dag full av utmaningar vi sent kommer att glömma! Mer om Entreprenörsjakten kan ni läsa www.entreprenorsjakten.se

Jag tycker att det är roligt att jag och Ervin tävlar mot varandra. Sedan lagen blev indelade har vi triggat varandra till att anstränga oss lite mer, något som varit till vår fördel. På http://ervinochsara.blogg.se kan ni läsa mer!

Redan vid lagindelningen gick startskottet! Då påbörjades PR-tävlingen vilken går ut på att få in Entreprenörsjakten i så mycket media som möjligt. För mig har det gått både bra och dåligt, några tidningar nappade direkt samtidigt som några inte alls ville förstå storheten i Entreprenörsjakten. Har någon där ute tips på personer väsentliga att kontakta vore jag väldigt glad om jag fick motta dessa!

Även på Facebook pågår tävlingen, flest support-medlemmar innan den 15 maj kommer att få ett avgörande försprång i tävlingen. Jag sätter mitt hopp till er driftig.nu medlemmar att gå med och stödja “Power strangers” som mitt lag kallas. http://www.facebook.com/home.php?#/group.php?gid=70427312902 klickar ni er in på.

Kvällen den 16 maj kommer jag säkerligen publicera en recension av den spektakulära dagen HÄR, så ge er till tåls! Så länge kan ni följa förberedelserna på http://ervinochsara.blogg.se

På återhörande!

Häggen blommar vid Växjösjön

Det talas mycket om de lata 80-talisterna just nu, en grupp jag själv tillhör så jag kan inte låta bli att känna mig träffad. Jag - lat? Det kan inte stämma.

Jag medverkade nyligen i ett livsstilsprogram på SR P4 vilka gärna ville diskutera detta ämne och därmed profilera mig som en individualistisk 80-talist utan någon som helst hänsyn till min arbetsplats.  Mina tankar kring detta är många, är min generation verkligen annorlunda än föregående generationer? Vad skiljer oss åt och hur har det blivit såhär?

Det stämmer; jag är en individualist. Jag har viss misstro på arbetslivet och framtiden. Jag tror  inte att man kommer någonstans utan mål och att man som ung bör göra sitt bästa för att skaffa sig så många konkurrensfördelar som möjligt om det så betyder att arbeta gratis åt olika organisationer eller näst intil bränna ut sig i eftersträvan efter erfarenhet. Jag känner igen den oerhörda deprimerande syn unga har på framtiden. Under min uppväxt/mognadstid i min hemstad Bollnäs, Hälsingland, var det få som hade en framtidsvision som involverade vad allmänheten ser som “ett bra arbete”, man tog helt enkelt det jobb man fick och var glad för det. Att studera vidare skulle bara innebära en studieskuld, inget arbete och en förödande framtid. De skulle ses som lata om man ska tro kritikerna. Detta är inget konstigt, det är ingen som tror på vår förmåga att åstadkomma något vilket inte är underligt med tanke på att vi inte tror på oss själva.

Nu lever jag i en annan värld, i det andra perspektivet att se på 80-talisterna. Som student är jag omgiven av 80-talisterna som i sina egoistiska sinnen vill mycket och ser inga moraliska hinder för att få vad de vill. Vi är dessa som tror att det ska gå lätt att få “ett bra arbete”, naivt.

Men nu är det så att köttberget, 40-talisterna, ska bort. Den sista generationen enligt mig som på något sätt kunde manipuleras in i att känna en skyldighet till sin organisation. Vilka som ska in är vi, den nya banbrytande generationen, och vad kommer hända då?

Jag gillar denna artikel http://www.e24.se/kvinna/karriar/artikel_1203191.e24 vilken jag känner igen mig själv mycket i. En tankeställare jag gärna tar mig.

Hur som helst, jag är en entreprenör som har en helt annorlunda syn på arbetsmarknaden. Vad jag tror på är vår förmåga att sysselsätta oss själva - och detta kommer i kommande inlägg.

 Detta är bara en början på en stor förändring.

Just nu läser jag Gustav Fridolins bok “Blåsta!”, om hur det gick till när min generation blev blåst och vilka konskvenser det fått/kan tänkas få. Fler tankar kring detta kommer säkert därför inom kort.

Välkommen till Driftig.nu. Det här är ditt första inlägg!